2020-06-16
Jag har en sån där lite romantiserad bild av hur jag skrider fram i min trädgård med vidbrättad hatt, ankellång linneklänning och en korg på armen. I trädgården är pelargonerna översållade med blommor, nöjda och glada och liksom ler när jag kommer. Med välvårdade mjuka händer (eftersom allt ”smutsigt” trädgårdsarbete görs med söta blommiga trädgårdshandskar på) håller jag en sax och klipper av långa blomstänglar på rikblommande pelargoner och blandar i mulliga och bulliga arrangemang till vaser på spiselkransarna (saknas dock i vårt hus – måste köpa ett nytt!).
Den bistra verkligheten: Inga blommor på pelargonerna! Grönt, grönt och åter grönt! Och så fort jag visar mej ropas det ”törstig” ”töööörsig” ”hallå vatten tack”, upp till två gånger per dag! Blandat med sura tillrop som ”fasligt trångt om fötterna i den här krukan” och ”kan du nypa av det där fula bladet någon gång, det kliar”. ”Pelargoner SKA ha små krukor” kontrar jag och knipsar av några fula blad.
Tallarna i tomtgränsen har frömjölat ner pelargonbladen och släpper nu de där bruna kapslarna ner över trädgården. ”Det är inte bra för hyyyn” tjuter Appleblossom Rosebud. Borstar försiktigt av det värsta. Faller till föga och planterar om de gnälligaste – utan handskar eftersom det är hart när omöjligt att känna vad man gör annars. Naglarna är nedklippta men har trots idogt skrubbande numera nästan permanenta sorgkanter och knogarna är fnasiga. Spiller en skvätt vatten på Lorden (Bute) i förbifarten och får en lätt rapning till svar. ”A little to much for me, lass” sluddrar han något överförfriskad och jag inser att det var knektarna (Black Knight) som ropat om påfyllning! Inser att jag har blivit pelargonslav😱 Men jag älskar dem ändå!
Mvh
Christina K
